MUU Kirjoittaa

10/03/2020
MUU kirjoittaa – MUU skriver

Finlands folk är kulturintresserade, och olika bildkonstevenemang lockar omkring 4,6 miljoner besökare årligen. Konst kan ses året runt på många olika ställen, från etablerade institutioner till små gallerier och popup-utställningar. Nya intressanta utställningslokaler skapas ständigt. Tyvärr publiceras texter om konst och konstkritik allt mindre i medierna. Denna beklagliga brist har också noterats vid Konstorganisationen MUU rf.

Arbetsgruppen MUU skriver består av konstnärer, vars gemensamma intresse är att skriva. Gruppen har samlats under några år och har reflekterat över betydelsen och möjligheterna runt texter om nutidskonst. Nu har arbetsgruppen som mål att publicera en text till varje utställning vid MUUs gallerier. Texten publiceras både på internet och i galleriet. Syftet är att erbjuda ett kreativt alternativ till konstkritiken, där konstnär skriver om andras konst.

Ett drömspel av Hannu Töyrylä
Text av Rita Leppiniemi

Utgångspunkten i Hannu Töyryläs utställning är en tillbakablick på tiden när nästan alla hem hade en standartelefon i bakelit som var uppkopplad via telefonledningar. I hemmen fanns ett eget litet bord för telefonapparaten, samt en spegel över telefonbordet. Spegeln i Töyryläs installation är en skärm kopplad till en dator. I skärmen syns en ofokuserad kontur av ett ansikte i ständig förändring. Även utställningsbesökarens ansikte avfotograferas och blir efter en stund en del av personen på skärmen.

Enligt Töyrylä är installationen ett försök på att minnas en person och en tid, men precis som i en dröm är bilden lite suddig och diffus. Bilderna uppstår när drag av tusentals ansikten kombineras och förändras av ett neuronnät, ett samlingsnamn på ett antal algoritmer som efterliknar biologiska funktioner vid igenkännande. Töyrylä berättar att metoden används bland annat vid upplärning av förarlösa bilar, som är kapabla att avkänna omgivningen och navigera utan mänsklig inblandning.

I Töyryläs installation kan man även lyssna till en monolog om en framtid när alla har trådlösa telefoner. I installationen finns även ett vykort, där den korta hälsningen meddelar att familjen kommer till bastu på lördagen. Antagligen hade mottagaren av vykortet ingen telefon, och meddelandet tog några dagar att nå adressaten. Det som förvånar mig är att texten på vykortet är påfallande lik dagens korta sms-meddelanden, trots den långa tiden det tog mellan att den skrevs och mottogs.

Kommunikation och programmering har varit Töyryläs arbete vid teleföretaget Nokia, och han har själv varit med och sett utveckligen som syns i utställningens andra installation, som vill visa dagens kommunikation och nyhetsström, och hur det privata har blivit offentligt. Personliga fotografier delas över internet. Det som tidigare vara några få bilder i ett album, är idag ett överflöd av information. Folk är uppkopplade hela tiden. I installationen stirrar en liten modelldocka in i skärmen och försöker nästan försvinna in i dataströmmen av bilder och texter.

I utställningen finns även stillbilder som är gjorda med samma metod som i ansiktet på skärmen, trots att utgångspunkten i detta arbete har varit Töyryläs fotografier i stadsmiljöer. Bilderna är ett mellanting mellan ett industriellt bildspråk och traditionell målarteknik. Töyrylä kallar detta för en typ av kontrollerad slump. Bilderna har ofta årtal som titel, ännu en reminiscens till en speciell tid och känsla.

Töyryläs utställning är för mig som ett drömspel, där det som man igenkänner förändras eller har otydliga konturer. Det familjära är samtidigt främmande. Kanske är det ett försök på att säga att utbyte av tankar, åsikter, minnen eller information, oavsett om det sker via tal, skrift eller bilder inte är enkelt, speciellt när man använder någon form av teknik. Kanske det privata och individuella, delas av oss alla, men på olika sätt, eftersom vi i grunden är ganska lika.

Hannu Töyrylä: Minnen och ansikten, 29.2.–5.4.2020, 2.6.-18.6.2020
Muu Studio, Lönnrotinkatu 33, Helsinki